kelkeo

I natt brann det här i kvarteret. Fyra lägenheter bort från mig. Jag sitter ofta uppe länge om nätterna och vid tvåtiden kände jag brandlukt, men det luktade sådär som när elektroniska prylar brinner. Jag hade laptopen i knäet och trodde först att den kanske blivit överhettad, så jag stängde av den. Men det rök ju inget från datorn, så jag gick till köket, där det inte luktade något. Jättekonstigt tänkte jag och gick mellan rummen några gånger. Sedan öppnade jag vädringsfönstret i vardagsrummet. Jag kände att det luktade ännu värre utomhus, men jag tänkte fortfarande att det på nåt sätt var lukten från min dator som drogs ut genom luckan. Jag gick och ställde mig vid köksfönstret och såg starka billyktor reflekteras på väggen av kvartersgården och tänkte att det kanske var brandkåren. Och visst var det det. Så jag gick ut på balkongen och såg lågor slå ut från den övertända lägenhetens balkong.
Det var väldigt obehagligt och det första jag kunde tänka på var saker man hört under brandkårens föreläsningar i skolan, att behålla lugnet, ta ut Ture och ringa mamma.
Som tur var kom ingen till skada i natt och de kunde släcka inom två timmar.

Idag tittade jag i de lokala tidningarna på nätet för att kanske få reda på vad som orsakat branden och såg att någon som också bor några lägenheter bort, hade gått ut på sin balkong och tagit en bild av det hela. Ja, jag förstår att vi alla reagerar olika när såna här saker händer, men med tanke på att min egen reaktion var säkerhet först har jag svårt att förstå hur man reagerar med att ta fram sin kamera. Jag menar, jag stod ute för att se om branden skulle sprida sig ungefär när bilden togs, det kan jag se på händelseförloppet. Och då visste vi inte ens om det var någon i den brinnande lägenheten eller om det fanns fara för ytterligare spridning. Det känns liksom respektlöst och konstigt att överhuvudtaget tänka tanken att fota i ett sånt läge.
Bland hyresgästerna ute på gården igår kväll var det väldigt varierade reaktioner. Några skrattade faktiskt och pratade medan andra stod som i chock eller grät. Jag antar att det inte är så ovanligt, just att om man själv känner att man inte är i direkt fara kan man istället se det som något spännande.