Varför Sally Fields ääääg =)
Filmen hade några spännande inslag, och jag måste säga att jag inte kunde lista ut hur den skulle sluta vilket alltid är ett plus. Jag är dessutom riktigt nöjd med slutet, som kändes verklighetstroget.
Det finns en scen där alla huvudkaraktärerna samlas, och tvingas rannsaka sig själva, samtidigt som de alla försöker behålla ansiktet. Det är min favoritscen i filmen eftersom det är med intressanta resultat de lämnar varandra.
Ibland blev jag förvirrad av storyn, det var många karaktärer inblandade hela tiden och självklart fanns det med en romans mellan journalisten Megan och "offret" Michael som jag tyckte var rätt distraherande, men vad som hela tiden är konstant är Sally Fields fantastiska skådespeleri.
Jag är ett "ER" fan, och hennes roll som Abbys manodepressiva mamma Maggie, är så välporträtterat att man liksom får rysningar.
Så att se att hon hade "det", förståelse för sina roller redan för 30 år sedan, tycker jag är rätt fantastiskt.
Den roligaste repliken var när Megan och Michael är på restaurang och han blir förvånad när hon erbjuder sig att betala för middagen. Så säger hon: Unless you think
that will make you impotent.
*Klockrent*I slutscenen säger hon dock något som jag tycker sammanfattar filmen rätt bra:
I know you think what I do for a living is nothing
But it really isn't nothing
I just did it badly
Det känns även som något man kan fundera över i sitt eget liv, för jag tror att det är lätt för de flesta att under press förlora perspektiv, vilket gör att fokus försvinner från vad som är grundläggande och viktigt.
Charlie Wilson, Afghanistan och 9/11
Mamma var på besök förra veckan och på lördagen hade vi filmkväll. =)
Vi såg "Charlie Wilson's War". Filmen är baserad på boken med samma namn och beskriver hur kongressledamot Charlie Wilson under 80-talet kampanjade i hemlighet
med att förse Afghanistans mujaheddin med uppdaterade vapen så att de kunde slåss mot Sovjet.
Jag skulle inte säga att det var en underhållande film, men den är väldigt intressant och ger insikt i hur USA på många sätt grävt sin egen grav angående 11:e september.
Ett fakta som fick mig att hajja till var att efter sovjetkriget var hälften av Afghanistans befolkning under 14 år.
Eftersom USA efter krigets slut lämnat landet i spillror, skulle dessa ungdomar komma hem till sina byar bara för att mötas av förstörelse, utan några finansiella medel
eller kunskap att återhämta sig. Hatet mot västvärlden kunde växa sig extra starkt och det enda de hade att hålla sig fast vid var sin tro. Det gör det lätt för extremister att
värva människor till sig.
Det var omöjligt att få någon i den amerikanska senaten att finansiera återuppbyggnaden av landet, när de inte längre behövde Afghanerna för att slåss mot Sovjet.
Jag tänkte också på hur farligt det är att njuta av att få ge igen på sina motståndare och ännu farligare, att blanda in religion för att rättfärdiga våld.
Slutcitatet var perfekt:
"These things happened. They were glorious and they changed the world...and then we fucked up the end game"
-Charlie Wilson
"Life as a house"
Jag tyckte mycket om den, inte BARA för att sonen spelas av Hayden Christensen, men...
Filmen hade så lätt kunnat bli översentimental, särskilt som en upprorisk tonåring är en av huvudkaraktärerna vilket direkt blir en riskfaktor. Men jag tror att den håller sig på rätt nivå av snyftbarometern just för att pappan verkligen delar med sig av sig själv och sina erfarenheter, istället för att komma med en massa ord som inte går in i hjärtat på någon som svikits för många gånger.
"I always thought of myself as a house
I was always what I lived in
It didn't need to be big
It didn't even need to be beautiful
It just needed to be mine
I became what I was meant to be
I built myself a life
I built myself a house"
"Tea with Mussolini" och varför man inte ska reta en tant
Filmen handlar om ett gäng äldre engelska socitetsdamer, som bor i Toscana innan, under och efter andra världskriget. De får uppleva faschismens uppgång och nedgång, vilket är intressant ur ett historiskt perspektiv, och hur de hanterar sina upplevelser är både roligt och irriterande.
I slutet av filmen får man verkligen se varför man inte ska reta en äkta tant =)
Men jag kommer fram till att trots att gamla tanter kan vara tjuriga och irriterande, så har de sina anledningar för sina beslut. Och allra oftast känns det som att man har något att lära och ta till sig av tanterna i samhället.
Jag jobbar ju med många äldre damer, och även om jag inte alltid kommer överens med alla så respekterar jag dem allihop.
Jag tror ibland att man blir extra irriterad när en äldre människa gör fel eller beter sig illa, för att man tycker att särskilt de borde veta bättre. Men jag har börjat förstå att de flesta av oss liksom fastnar i karaktären nånstans i 20-30 årsåldern och efter det gäller det att man är öppensinnad och att människor utmanar en för att man ska kunna utvecklas.
Hittade denna beskrivningen om tanter på wikipedia:
"I vardaglig betydelse avser ordet en kvinna i medelåldern eller uppåt. Det uppfattas numera ofta som lätt nedsättande, eller ironiskt om en kvinna använder ordet om sig själv."
Jag tycker vi ska börja använda ordet tant lite som en medalj för de äldre damer som vågar stå på sig, höjer rösten för vad de tror på och inte kompromissar sin levnadsstandard!
Hurra för Alfons Åberg!
Igår anordnade jag en Alfons Åbergkväll med några av mina vänner med barnasinnet i behåll.
Vi gjorde en citronmarängtårta och fikade Marias blåbärsmuffins, Gillekakor och hallonbåtar.
Sen tog jag fram den fina Alfonsboxen som släpptes för några år sedan i samband med
30års jubiléet av Alfonsböckerna. Tips till alla småbarnsföräldrar!
Vi såg några avsnitt från dvd:erna "Raska på, Alfons Åberg" och "Vem spökar, Alfons Åberg?"
Mycket skratt och nostalgi =)
Jag kommer särskilt ihåg "Raska på Alfons Åberg" och "Var är bus-Alfons" från när jag var liten.
"Raska på", mycket för att det var en av mina absoluta favoritböcker och "bus-Alfons" för att den handlar om hur
det är att börja skolan, och alla funderingar man har kring det. Jag kommer ihåg att den hjälpte mig mycket
när jag började skolan.
Jag älskar Alfons berättelserna av många anledningar.
Dels för att illustrationerna är så underbara, Per Åhlin är en av mina idoler.
Så Björn Gustafsons röst som jag tycker har hög mysfaktor.
Jag tror inte att jag sett någon film eller serie där han inte haft en trygg roll.
Som Alfred i "Emil i Lönneberga" till exempel.
Det spelar ingen roll att han både är röst till Alfons pappa och Alfons, han passar för allt, och behöver
inte överdriva röstrollerna för att få till nyanserna.
Så är det så bra pedagogik från många vinklar. Vi pratade bla om att illustratören stannade länge
vid vissa scener, vilket inte är särskilt vanligt nuförtiden då allt går väldigt fort och man inte
får så stort utrymme att ta in allt som händer.
Även små barn hinner ta in detaljerna i Alfons.
Så tar berättelserna upp vardagsproblem, som är viktiga att få fundera över när man är liten, i sällskap
av andra.
Alfons tycker jag kan vara ett bra redskap i förskolan om man ska använda sig av sokratiska samtal
i undervisningen.
Jag tycker att berättelserna har trygg och konsekvent moral, vilket är viktigt.
Och det tas inte upp varför Alfons bara bor hos sin pappa, så man kan som sitta och fundera över
det själv. Det ges mycket utrymme för den egna fantasin, även om det alltid finns en tydlig röd tråd.
Jag kan tänka mig att om man inte växer upp i ett hem med både mamma och pappa, så kanske man
tänker att Alfons har också bara en förälder, eller Alfons bor mest hos pappa, eller att det här gör Alfons
veckorna han är hos pappa.. Kanske att mamma inte finns.
Men vardagen går ändå vidare och Alfons har både bra och dåliga dagar.
Hittade mitt nya favoritavsnitt på Youtube (det tar ett tag för själva klippet att komma igång):
Don't fear, plenty of summer left!
Idag har jag och Maria haft en heldag med prommis till affären, fiskgratäng till middag och Popeye och Buffy som kvällsunderhållning.
Nåt som småoroar både mig och Maria är att det redan är augusti, och att sommaren liksom håller på att fadea bort.
Men jag påminner oss alla om att enligt almanackan äre faktiskt sju sommarveckor kvar, vilket skulle innebära att bara halva sommaren gått. Och det är faktiskt rätt skönt att veta, särskilt när man tittar i garderoben och inser att man inte hunnit ha på sig hälften av sommarkläderna :S
Blir stressad när höstkalatogerna dimper ner i brevlådan, även om det är roligt att titta i dom...
Men att göra ett massutskick med ordet höst i stora bokstäver vet jag inte om det är så snällt egentligen, särskilt för oss som bor i de nordliga delarna av europa?
Jag och Maria pratade lite ikväll om att något som är negativt med hösten är att det inte är några röda dagar.. Inga små ledigheter man kan se fram emot i höstmörkret. Men jag har gett mig in för att skapa mina egna små högtider, samla vänner och bekanta och äta gott och mysa.
Nu på fredag ska jag ha en Alfons Åberg temakväll, eftersom Alfons har namnsdag på torsdag.
Jag har Alfonsboxen med fyra dvd:er, och så tänkte jag vi skulle äta lite Alfonsinspirerat fika.
Jag tycker mig minnas att det finns hallonkakor med i något avsnitt så jag köpte en sån Gillekartong idag, så har jag tänkt köpa hem några påsar PimPim hallonbåtar, eftersom Alfons tyckte lingonsylten i morgongröten simmade runt i mjölken likt små hallonbåtar.
Finns massa roligt man kan hitta på!
Något jag tycker är positivt med hösten är att det blir mörkare på kvällarna, så att man kan se stjärnorna. Mysigt med små sena kvällspromenader när luften liksom är sådär krispig och frisk och hela himlen glittrar.
Ikväll tittade jag och Maria som sagt på Popeye, spelfilmen från 1980 med Robin Williams. Skulle väl inte säga att den var bra, men den var underhållande iaf - om det går ihop. Det var inte särskilt bra kvalitet på själva manuset, det var ganska förvirrande och de fastnade lite för länge i vissa scener.. Men det fanns några höjdpunkter, bla när Pop och Olive sitter och diskuterar vad babyn ska heta...
Och den numera klassiska/ökända "He's large" sången som jag bara var tvungen att lägga in här nedan.. ENJOY! ;)
Jag tror nog alla håller med om att Shelley Duvall var ett perfekt val som Olive Oyl?
Några tips och en allmänt bra dag =)
Idag började jag om att jobba. Jag har haft en jättebra semester, men det är ändå skönt att kavla upp ärmarna efter
fyra kravlösa veckor.
Under semestern hade mycket hänt i butiken, det är både nymålade golv och väggar och ommöblerat.
Väldigt fint!
Just nu är slutdatum för praktiken sista augusti, men jag vill gärna stanna kvar åtminstone till jul.
Det var trevligt att träffa tanterna hihi :D Vi hade riktigt mysigt idag.
Det kändes verkligen att jag haft semester när jag skulle iväg hemifrån... Tror jag vände om tre, fyra gånger för att jag glömt saker... Och så gjorde d lite ont i mattehjärtat att lämna Turisen hemma.
Men det har gjort oss båda gott att vara ifrån varandra lite i sommar, för när jag kom hem i kväll märkte jag att han legat och sovit, och jag kände att jag lugnt kunde umgås med min syster och inte var tvungen att stressa hem.
I helgen träffades jag, syster och några vänner och såg film och bakade en massa gott.. Har några tips ;)
Filmen:
Tyckte den var helt ok. Själva fantasydelen tyckte jag inte var så läskig, men människorna och sceneriet runtomkring där de bodde gav mig en obehaglig känsla. Som att man aldrig riktigt kunde slappna av. Så tycker jag att kaptenen var det jobbigaste i filmen, just för att man inte visste vad som skulle hända när han var inblandad, bara att det alltid skulle vara nåt obehagligt. Specialefftekterna tyckte jag inte var särskilt välgjorda... Men filmens slut band ihop historien väldigt väl vilket jag tycker är rätt ovanligt nuförtiden... men inte en film jag kommer se igen.
Recept:
http://www.recepten.se/recept/kladdkaka_after_eight.html
vi gjorde även snickerskaka och chocolate chip cookies, men i min åsikt
blev mintchokladkakan bäst!
Och inte alls särskilt svår att göra.
