kelkeo

I natt brann det här i kvarteret. Fyra lägenheter bort från mig. Jag sitter ofta uppe länge om nätterna och vid tvåtiden kände jag brandlukt, men det luktade sådär som när elektroniska prylar brinner. Jag hade laptopen i knäet och trodde först att den kanske blivit överhettad, så jag stängde av den. Men det rök ju inget från datorn, så jag gick till köket, där det inte luktade något. Jättekonstigt tänkte jag och gick mellan rummen några gånger. Sedan öppnade jag vädringsfönstret i vardagsrummet. Jag kände att det luktade ännu värre utomhus, men jag tänkte fortfarande att det på nåt sätt var lukten från min dator som drogs ut genom luckan. Jag gick och ställde mig vid köksfönstret och såg starka billyktor reflekteras på väggen av kvartersgården och tänkte att det kanske var brandkåren. Och visst var det det. Så jag gick ut på balkongen och såg lågor slå ut från den övertända lägenhetens balkong.
Det var väldigt obehagligt och det första jag kunde tänka på var saker man hört under brandkårens föreläsningar i skolan, att behålla lugnet, ta ut Ture och ringa mamma.
Som tur var kom ingen till skada i natt och de kunde släcka inom två timmar.

Idag tittade jag i de lokala tidningarna på nätet för att kanske få reda på vad som orsakat branden och såg att någon som också bor några lägenheter bort, hade gått ut på sin balkong och tagit en bild av det hela. Ja, jag förstår att vi alla reagerar olika när såna här saker händer, men med tanke på att min egen reaktion var säkerhet först har jag svårt att förstå hur man reagerar med att ta fram sin kamera. Jag menar, jag stod ute för att se om branden skulle sprida sig ungefär när bilden togs, det kan jag se på händelseförloppet. Och då visste vi inte ens om det var någon i den brinnande lägenheten eller om det fanns fara för ytterligare spridning. Det känns liksom respektlöst och konstigt att överhuvudtaget tänka tanken att fota i ett sånt läge.
Bland hyresgästerna ute på gården igår kväll var det väldigt varierade reaktioner. Några skrattade faktiskt och pratade medan andra stod som i chock eller grät. Jag antar att det inte är så ovanligt, just att om man själv känner att man inte är i direkt fara kan man istället se det som något spännande.

I helgen var jag och några vänner på Pride. Och det var rätt fantastiskt måste jag säga. Jag har aldrig varit på gayklubb, så jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig. Men det var sådär underbart med 50 åriga män som dansade med varandra, snygga modemedvetna tjejpar och glitteroutfits. Så som final var det dragshow och det kändes liksom som att vi som var där hejade på varandra. =) I jämförelse med att gå på O'Learys en lördagkväll tyckte i alla fall inte jag att det var lika sexuellt laddad stämning. Det kändes inte som att folk fejkade känslor eller attraktion och sen när kvällen var slut och lamporna tändes bara gick åt varsitt håll. Så var det uppfriskande att slippa bli tafsad på på dansgolvet. :P

Jag och Maria dansade med varandra större delen av kvällen, och plötsligt kom det fram en tjej från VK som sa: "Ursäkta, ni är så fina tillsammans. Får vi ta några bilder till tidningen?"
"Ööööh, ok" sa vi och fortsatte glatt dansa till The Locomotion med Kylie och The time of my life från Dirty Dancing.
Så blev vi tillfrågade vad vi tyckte om kvällen och lite sådär.
Resultatet hamnade på nöjessidan i VK här!

Nu är det officiellt höst. Idag är höstdagjämningen och jag tycker det märks. Kall höstluft, regn och fallande löv. Jag tycker hösten är skön, mysig och vacker men också mörk och lite kuslig. Tur att det finns värmeljus med kaneldoft, mysiga tv-serier på dvd och stickade varma koftor och filtar. =)
Många människor deppar till under hösten och även jag. Därför tycker jag det är extra viktigt att planera in saker man verkligen ser fram emot.
I helgen var jag och hälsade på mina föräldrar, vilket var välbehövligt och mysigt.
Jag var lite nervös för bussresan, eftersom Ture blir väldigt stressad i kattväskan.
Resan dit var väldigt jobbig. Hans hjärta slog supersnabbt och jättehårt och han skrek utöver sig. Jag tyckte så synd om honom. Han lugnade sig tack och lov när han fick ligga i mitt knä och bussvärdinnan var väldigt hjälpsam och förstående, så han fick ligga där hela resan. Det var också väl planerat att vi åkte sent på kvällen, då det är relativt tomt i bussen så att jag kunde ha kattväskan på sätet brevid mig.
Vägen hem gick det mycket, mycket bättre. Han gnällde då och då men inte alls med samma förtvivlan
som tidigare, och i långa perioder var han helt tyst och han andades lugnare. Han verkar ha accepterat väskan, även om han helst skulle slippa den. Men jag tror att vi kommer kunna resa mer nu. =)

*
Ikväll tog jag en liten promenad i höstrusket för att posta ett brev och gick och köpte lite godis på macken. Och gissa vad? Någon hade tappat en hundralapp i affären. Jag tycker det är lite dubbelt när sånt händer, för om jag själv skulle upptäcka att jag tappat så mycket pengar skulle jag bli väldigt ledsen. Samtidigt blir man ju glad att man bara vips sådär får spara lite pengar. Jag tittade i alla fall runt i affären, men jag var den enda kunden där, så jag antog att det skulle vara omöjligt ändå att hitta den som tappat den. Det stod inga bilar utanför heller. Så jag betalade med hundringen. Kanske jag kan skicka ut ett hjärtligt tack till universum för de pengarna? Tack!

Något annat vardagsroligt är att jag lyckades poppa popcorn i kastrull ikväll utan att något fastnade eller blev bränt! Det är en konst ska jag säga! =) Någon dag vill jag äga en riktig popcornmaskin, så jag kan göra såna popcorn som säljs på bio...  

Trevlig höst! =)

"I vardaglig betydelse avser ordet en kvinna i medelåldern eller uppåt. Det uppfattas numera ofta som lätt nedsättande, eller ironiskt om en kvinna använder ordet om sig själv."

Jag tycker vi ska börja använda ordet tant lite som en medalj för de äldre damer som vågar stå på sig, höjer rösten för vad de tror på och inte kompromissar sin levnadsstandard!